Businessmorsan

I huvudet på en Businessmorsa…

Det var ingen kul morgon, varför är Lasse så stökig, han ville inte ha välling och inte kliva upp och inte välja kläder och inte borsta tänder och inte ta på ytterkläderna och inte gå ut till bilen, varför sov jag så lite i natt IGEN – jag måste gå och lägga mig tidigare men hur ska jag kunna det när jag aldrig hinner ikapp mig själv, varför ringde den där affärskontakten en timme senare än vi kommit överens om i morse, undrar hur Magnus klarar dagen som sovit så lite, jag måste börja med upplägget till nya kunden, oj vad det snöar, räcker det med två psalmer på mammas begravning och blir det verkligen så fullt i kyrkan som prästen tror, jag måste läsa in mig till nämndmötet när jag nu skall hinna det, vad sent det blev lunch idag och nu måste jag snart hämta barnen från förskolan och varför sitter jag här och bloggar när jag har så mycket att göra, å nej vad aktierna har fallit idag igen hur länge ska det hålla på, jag måste börja med inlämningsuppgiften till universitetet också även om jag har två veckor istället för en på mig denna gång men det är ju mer att förbereda förståss jag måste verkligen börja tidigare den här gången, och så måste jag börja förbereda mitt föredrag som jag ska hålla nästa vecka och oj nu börjar det bli mörkt då ÄR det snart dags att hämta barnen, få se jag behöver ju inte köpa lysrör till kökslampan idag det kan lika gärna vänta till imorgon, nej nu måste jag sluta!

Och Anna fick inget fyraårskalas heller…

/ Mia

På museum. I går var familjen på länsmuseet i vår stad. Där fanns en utställning om orten under århundradena. På något ställe fanns ett antal svartvita fotografier. Lasse pekade på ett med en gris. -”Mamma”, sade han. Detta tyckte Magnus var ofantligt roligt, ända tills Lasse sade ”Pappa” och pekade på ett annat fotografi – med en enbent luffare på.  Såå, Mamma är en gris och Pappa är en enbent luffare! Allt sett med en tvåårings ögon…

/ Mia

Konversation med fyraåring. Igår när hela familjen gick på vår vanliga kvällspromenad, ville Magnus veta hur Anna upplevt dagen (han hade tidigare på dagen tagit med båda barnen till Evolutionsmuseet där de tittat på skelett m m).

Magnus:   Anna, vad var roligast idag?
Anna:       Att städa!
Magnus:   Att städa??? Var det inte roligt på museet då?
Anna:       Jooo! Det var så roligt att vi nästan somnade! (fniss)

Ibland är barn litet svårtydda…

/ Mia

Bestämda åsikter. Våra barn har alltid varit tjänstvilliga! Anna var bara drygt året när hon började hämta tidningen åt oss på morgonen. Sedermera började hon hämta även posten när den dunsade in på hallgolvet. Detta verkar ligga i generna, för det har gått i arv till Lasse. Idag när vi kom hem från ”skolan” låg det en tidning på golvet. Lasse plockade förtjust upp den. Jag såg direkt att den var till mig, det var Företagaren (Företagarnas tidning). – ”Pappa!”, sade 2-åringen då. Lasse var mycket bestämd över att det var Pappas tidning. – ”Nej, Lasse”, sade jag, ”det är Mammas tidning”. -”Nää-ää”, replikerade lilla ”jag-är-två-år-och-vet-allt-i-hela-världen-Lasse”. -”Pappa!”, upprepade han. Sedan gick Lasse ut i köket och lade tidningen i Pappas posthög på köksbordet. Det var ingen tvekan om vem han kopplade ihop tidningen med. Redan en tvååring kan sålunda ha fördomar om att företagsfrågor främst berör män… Vad göra???

/ Mia

Lässtund. Igår läste jag för Anna precis före sängdags. Lasse hade somnat redan vid tandborstningen, så Anna och jag parkerade oss i soffan i vardagsrummet, istället för på barnens rum. Anna var ganska trött, satt lutad mot mig med tummen i munnen. På begäran läste jag Nicke Nyfiken på sjukhus.

Anna:   – Jag har ont i halsen!
Jag:      – Det var inte bra! (underförstått: det har vi inte tid med…)
Anna:   – Men det gör inget, du kan läsa ändå… (fniss)

/ Mia

Kvällspromenad. Igår kom Magnus hem sent. Två dagar i veckan kommer han litet senare än övriga dagar. Då äter jag och barnen innan han kommer hem, och så går vi och möter honom på vägen när han cyklar från tågstationen. Ibland går vi sedan inte direkt hem, utan utökar promenaden ytterligare. Igår tog vi en avstickare genom skogen och gick en del av motionsspåret på vägen hem. Anna kom litet på efterkälken. Så kom hon rusande med en halvmeterlång pinne i handen:

Anna:   – ”Det är en fiskpinne, titta jag har en fiskpinne…”
Jag:      – ”En fiskpinne…???”
Anna:   – ”Ja, som man får mycket fisk med…”

Hon menade alltså metspö. Vi skrattade mycket och länge åt det, vilket smittade av sig på barnen som kanske egentligen inte förstod det komiska. Samtidigt var det väl ganska fyndigt… Fiskpinne!

/ Mia

Vi är ingen sportfamilj. Vi tittar inte ens på sport på TV. Vi är däremot friluftsintresserade och är ute mycket med barnen. Vi tränar också, ute som inne. Allt detta till trots är våra barn intresserade av fotboll. Det var Annas stora lycka när jag i somras bad ”de stora pojkarna” (övre tonåren, kanske) att barnen skulle få sparka varsin gång på deras boll. Häromdagen köpte Magnus en liten fotboll till barnen, minsta modellen. Igår pallrade vi oss iväg till gräsplanen i bostadsområdet. Det var rejält blött i gräset, och Lasse var snart blöt på byxorna ända upp till knäna. Jag blev litet förvånad, för jag hade inte sett honom trilla, och jag hade inte hört någon gråt. Sedan insåg jag – bollens diameter var sådan att bollen gick upp till knäna på Lasse (nyss fyllda 2). När han sparkade på den blev byxorna blöta. Det var ingen vanlig liten tåfjutt där inte, det var smalbenssmällar när han dribblade, bollen var ju så stor för honom. Och som han gjorde det! Det var fantastiskt att se honom fara fram över planen, en liten tvåårskrabat med full bollkoll. Även Anna var superduktig, och även hon dribblade som en gud, Och hon gillade att stå i mål också, vilket hon gjorde mycket bra. Magnus och jag tittade häpet på varandra och undrade var dessa fotbollsgener kom ifrån. Inte är det från oss i alla fall…

/ Mia

PS – men idag stärkte Magnus sitt självförtroende när vi ånyo var ute på fotbollsplanen – för vem skulle inte vara stolt över att göra tunnel på en tvååring…???  DS

Fredagkväll. I fredags spelade Magnus och jag Blokus och drack var sitt glas vitt vin. Det kanske inte låter så märkvärdigt i sig, men är man businessmorsa så har man inte så mycket egen tid tillsammans med sin man, trots att man bor under samma tak. Ni som följt den här bloggen vet ju något om hur vårt liv ser ut. Nå, i fredags spelade vi Blokus. Det är ett strategispel som kom för fem år sedan, och som vi båda gillar – det kan väl liknas någon stans mellan sänka skepp och sudoku… När Anna var liten spelade vi det ofta på kvällskvisten, men på senare tid har vi knappast tagit oss tid till det. Det är inte så ofta vi tar ett glas vin heller. Men i fredags hade vi som sagt fest. Med Blokus och ett glas vin . Det behövs egentligen inte så mycket längre. Så är det att vara businessmorsa!

/ Mia

Egen djurpark. Nu börjar det hetta till igen som businessmorsa. Inskolningen av Lasse är i full gång, samtidigt som jag försöker jobba – heltid är det tänkt… Dessutom är det tusen ärenden att fixa. Idag var Lasse 2 tim i förskolan, varav jag kunde åka hem i 50 min (inkl resorna fram och tillbaka). Ja, och så kunde jag ju jobba litet grand när han sov efter lunchen, förstås. Sade jag att jag hade tvättstuga mitt på dagen också (vi bor i flerbostadshus med tvättstuga i källaren). Med ett sådant här schema måste man hitta sätt att vara supereffektiv. Sålunda hämtade jag bara tvätten när Lasse somnat, och sparade sorteringen till senare på dagen. Det gällde ju att maximalt utnyttja att Lasse sov. Därför tog jag hand om tvätten när jag hämtat även Anna från förskolan. Barnen fick leka på sitt rum medan jag höll på med tvätten. Båda barnen älskar böcker. Några av dem vi brukar läsa (Nicke Nyfiken samt Lennart Hellsings ”nyutkomna” om Krakel Spektakel) handlar om djurparker. Därför lekte barnen djurpark med alla sina nallar och gosedjur. Fantasin var det inget fel på där kuddar arrangerades på golvet så att djuren fick en fin djurpark.

Plötsligt kommer Anna fram till mig med en rosa kanin (handdocka) och en nallebjörn med tomteluva på.
Anna:   De här två djuren är konstiga, de är annorlunda. Så dem får man låna hem.
Jag:      Men får man ta hem djuren från djurparken?
Anna:   Jo, det får man.
Jag:      Vad säger djurskötaren då???
Anna:   Då blir han glad eller sur… (paus) … eller förvånad!

Det gäller att hänga med när man leker med barn…

/ Mia

Barnspråk. Efter lunchen idag satt Anna och jag i köket. Lasse sov. Magnus kaklade (surprise!). Anna satt och ritade och pladdrade på i vanlig ordning. Hon pratade om gårdagens skogspromenad och alla djuren vi såg då (grodor, paddor, maskar, sniglar…). Jag läste tidningen och lyssnade bara med ett halvt öra.
Anna:    ”Först knulla ut och sen dra ihop…”
Jag:       ”…mmm … förlåt gumman, vad sa du…?”
Anna:    ”Först knulla ut och sen dra ihop…”
Jag:       ”Vad SA du Anna???”
Anna:    ”Först knulla ut…”
Då gick det upp för mig vad hon pratade om. Hon menade ”knöla ut” (men det SA hon inte…). Hon pratade om masken vi såg i regnet under skogspromenaden igår, den som ju inte hade några fötter att gå med. Först knölade den ut framdelen på kroppen, sedan drog den ihop mitten till ett dragspel, och så följde bakdelen med. Och så igen och igen. Anna tyckte att det såg vansinnigt roligt ut igår. Tänk att inte ha fötter, men ändå kunna ta sig fram. Jag skrattade länge idag – så tokigt det kan bli när barn skall säga något de tror sig ha snappat upp. ”Först knulla ut…”

/ Mia (lite roar småbarn…)