Businessmorsan

Murphys lag. Det här skulle bli en av de ”tajtaste” veckorna under hösten (och då har ni ändå läst om hur det varit de senaste månaderna). Såå viktigt att allt fungerar, att barnen är friska (peppar, peppar) och så vidare. Igår skulle jag ha min kundaktivitet på en konferensanläggning out in the middle of nowhere, en timmes resväg hemifrån. Vilket jag också hade. Det avlöpte rätt bra, på engelska och allt. På vägen dit hade det låtit litet konstigt om bilen, tyckte jag dock. Åkte så hemåt. Magnus hade fått lämna på förskolan via buss på morgonen, men jag skulle hinna fint att hämta dem. Jag skulle tom hinna hem till kontoret och fakturera innan. Trodde jag! Ända tills bilen började wobbla och haveriet var nära. Mitt på motorvägen mitt ute i ingenstans, bortanför avfarter, påfarter eller bensinmackar. Där jag vackert fick kliva ur och ställa mig vid vägkanten i väntan på bärgningsbilen. Om vi säger så här – står man en timme i vägkanten på E4:an i rusningstrafik när det skymmer – då känner man sig ganska liten… Jag var dock glad att jag framhärdat i att bilen skulle utrustas med reflexvästar och stark ficklampa – utifallatt…

Magnus fick slänga sig iväg mot busshållplatsen o hämta barnen. Jag kom hem så småningom, trött, stressad och låg. Det blev en ännu längre kväll. Fick sedan inte ens sova fyra timmar. Skulle haft tre möten idag, men det blev till att VAB:a då Lasse var rejält risig. Förstås!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Minst av allt när det är som mest att göra. Undrar hur resten av den chokade veckan kommer att te sig…??

/ Mia (liten vid vägkanten)

Ibland gör man konstiga saker. Förra måndagen till exempel. Klockan 8.16 på morgonen borde jag ha suttit med en nybryggd kopp kaffe framför datorn för att jobba med en kundaktivitet jag skall genomföra nästa vecka. Men nej, istället befann jag mig ute i skogen letandes efter Lasses galonisvantar som Magnus hade förlagt när vi lekte kurragömma med en annan barnfamilj dagen innan. Eftersom jag inte visste exakt var Magnus o Lasse hade varit snurrade jag runt ett tag bland granarna. På bästa arbetstid. Efter 35 min beslöt jag mig för att ge upp och gå hem, trots allt. DÅÅÅ hittade jag dem – under en liten gran. Någon mening var det säkert…

Hela förra veckan var märklig, med begravning av mamma, hemtenta på universitetet och julbord som jag samordnar för ett nätverk jag är med i. Varje dag tänker man att man måste fokusera på det som är absolut viktigast just nu, nämligen kundaktiviteten. Det är ju sådant jag skall vara bra på, fokusera…

Idag har jag överträffat mig själv i knäpphet! Jag jobbar verkligen med kundaktiviteten nu (även om jag stack emellan med 6 tvättmaskiner på förmiddagen…). Har jag sagt att den baseras till viss del på den bok jag skrivit tillsammans med en samarbetspartner. Har jag sagt att jag skall genomföra kundaktiviteten på engelska. Så idag håller jag på att översätta delar i min egen bok till engelska. Mycket skum känsla. Jag tycker jag är hyfsad på engelska. Men inte tyckte jag att det blev särskilt bra, det jag gjorde idag…

Att översätta sig själv, det borde vara höjden av egocentricitet. Känns dock inte så, snarare som motsatsen! Mycket, mycket märkligt!

Nää, nu stänger jag ner och tar ett bad istället…

/ Mia

Pyramidförsäljning. Idag var jag på möte med en affärsbekant. Vi skulle diskutera samarbete – trodde jag… Vi inväntade den affärsbekantes kompanjon – som skulle berätta om det projekt där samarbete kunde vara intressant. Så långt var allt väl. När kompanjonen väl dykt upp och vi satt där och drack våra latte, halade min affärsbekanta upp en flip-presentation. Redan där började jag ana oråd. Det tog inte heller många sekunder, ja redan vid första bilden, förrän jag insåg att: ”Nej, inte en pyramidförsäljningspresentation igen…!”. Jodå, även om denna var något bättre genomförd än dem jag tidigare genomlidit…

Jag är inte intresserad!!! Jag är företagare, jag jobbar inom B2B, jag är inte intresserad av att lägga tid på annat än min kärnverksamhet och jag jobbar inte mot privatmarknaden. Jag är inte intresserad av ”guld och gröna skogar” till priset av förlorad trovärdighet. Hur skulle det se ut: ”Tack för förtroendet att jag skall coacha ert företags ledningsgrupp, och förresten, är du intresserad av att köpa tvättmedel…?”. Gaaahh…!!

Hur tänker folk??? Visst är jag en nätverksmänniska, en utpräglad sådan, men jag missbrukar verkligen inte mina kontakter. Var så säkra!

/ Mia

Trängselskatt. Det börjar bli dags att betala månadsräkningar. Den här gången har jag en räkning att betala till Vägverket. Den härrör från familjens besök på Skansen i den konungstliga hufvudstaden den 11 augusti. Vi åkte sålunda in i Stockholm och sedan ut igen. Kostnad 20 kr totalt. Detta skickar man en räkning på i pappersformat. Den skickas i september och skall vara betald i oktober. Vad kostar inte detta i papper, porto och administration? Hur kostnadseffektivt är detta??? Skulle jag göra så i mitt företag skulle det snart gå omkull…

/ Mia (företagerska)

Galet. Mycket är galet just nu. Ni såg i förra inlägget hur det går att göra telefonintervjuer å min kunds räkning. Det har inte gått särskilt mycket bättre dagarna därefter heller. Idag har jag fått träff på 2 av 12 samtal. Men jag har någon halvtimme till på mig att ringa innan jag måste hämta barnen… innan jag måste laga middag… innan jag måste på föreningsmöte där jag sitter i styrelsen… innan jag måste sova ikapp att jag bara sov 3,5 timmar inatt… Situationen är galen som vanligt, förstås. Låt mig därför dra en liten söt historia från förra veckan för att muntra upp oss…

Jag hade hämtat Lasse och Anna vid förskolan. När jag packade in dem i bilen, frågade jag Anna om hon kunde gissa vad vi skulle få till middag (det skulle vankas spaghetti).

Anna:   Rosa fisk (dvs favoriträtten lax som jag gör i ugn)
Jag:      Nej, det åt vi ju i förrgår. Vi kan ju inte äta det varje dag, heller. Det vi skall äta börjar på ”S”.
Anna:   Stina!!! (=klasskompis)
Jag:      Neeej! Anna, man kan väl inte äta Stina heller…?!
Anna:   Jodå!!! (skratt)

Barns fantasi har det som sagt aldrig varit någon brist på…

/ Mia

Intervjuer. Jag är inne i en fas i mitt kunduppdrag när jag skall göra många intervjuer – c:a 50 st på tre veckor (tom denna vecka). Det är både fysiska intervjuer/möten och telefonintervjuer. Det är olika personer/funktioner och organisationer som skall intervjuas. Ni förstår säkert att själva intervjuandet tar tid. Det är dock inte det värsta i sammanhanget. Det svåra är att överhuvudtaget få tag på folk…

Intervjuerna borde vara klara och genomförda imorgon fredag. När jag startade idag hade jag en fysisk intervju kvar (bokad till imorgon em) samt 28 telefonintervjuer. Av dessa har jag lyckats genomföra 3 idag…!! Och jag har inte legat på latsidan under dagen, kan jag meddela. Jo, jag var och tränade imorse efter dagislämningen, var dock hemma på kontoret vid 9.45 igen. På nästan 6 timmar har jag sålunda lyckats komma fram på telefon till *3* respondenter. Under denna tidsrymd har jag förstås ätit lunch i c:a en halvtimme samt gjort en del administration i förberedelserna av 21 av dessa intervjuer som gäller samma kategori respondenter (skolor i vår kommun, kan jag avslöja).

Tycker vi att det känns bra?? Nej! Det här uppdraget är inte det lönsammaste jag haft, kan jag väl avslöja. Ibland är det bra med fast pris till kund, ibland inte… Just nu inte, känns det som…!

/ Mia (hårt arbetande Businessmorsa)

När det kör ihop sig. Det är märkligt det där att när det kör ihop sig på något område så gör det det på flera samtidigt. Det är ofelbart! Man får liksom inte tid att reda ut det där som behöver litet extra tid, för man måste slå knut på sig själv och köra brandkår överallt. Känns det som…

Jag har ju min kundleverans de sista dagarna i oktober. Kunden har påpekat vikten av att tidsplanen hålls. Jag är ensam i mitt företag. Behöver jag säga mer…?? Jag har iofs varit med om värre villkor i tidigare uppdrag, där det kan utmätas vite (ibland på sexsiffriga belopp) om man inte följer avtalet. Och i avtalet står ju leveransvillkoren… Nå, så långt så väl, jag har redan från början vetat vad som gäller runt leveransen. Sedan läser jag ju på min distanskurs på universitetet. Den anmälde jag mig till innan jag fick just det här kunduppdraget. I sig kanske den inte har lika hög prio, men nu har jag ju valt att jag skall göra den. Det var också näst sista gången den ges, och har man kommit in kan man inte söka igen. Nu eller aldrig, med andra ord. Jag har valt *nu*. Då råkar det vara så att det ingår ett PM i grupp som skall vara inne första helgen i november. Där är det obligatoriskt med tre pers per PM-grupp. Sålunda kan man inte strunta i det för man kan ju inte sätta sina kursare på pottkanten. Alla för en, med andra ord. Hur fiffigt var det att detta kom samtidigt i tid?? Inget jag kunde planera, dock. Det är som det är… Som om detta inte vore nog så var jag ute på några anbudssajter häromdagen. Firman måste ju överleva med fler uppdrag även efter leveransen här i oktober. Jag hittade faktiskt en kanonanbudsinbjudan! Det gäller ett *nationellt* ramavtal för flera år framåt gällande precis det som mitt företag har specialiserat sig på. Guldläge, med andra ord. Jag har helt enkelt inte råd att missa detta. Ja, och när skulle detta vara inne då, enligt konstens alla regler…?? Jo, mån 3 november!!! Sålunda har vi tre viktiga saker som skall vara inne under loppet av några dagar, tre dokument som vart och ett tarvar en hel del tid att upprätta. Kundleveransen är en rapport som tar 40-50 timmar att skriva när väl alla möten och intervjuer (c:a 50 st) är genomförda (vilket är nu på fredag). Anbudet tar minst 20 timmar att skriva. PM:t vet jag inte, det är iofs inte så omfattande, men det måste ju samordnas med mina PM-kompisar. Jag har inga sysselsättningsproblem, med andra ord. Tja, nämnde jag också att det är höstlov sista veckan i oktober. Förskolan är stängd två av dessa dagar…..

Alla goda ting är tre, brukar det ju heta. Jag vet inte jag, businessmorsans devis är nog snarare ”alla hmmhmm ting är tre…”. Men förhoppningsvis kommer det något gott ur det hela…

/ Mia

Service? I helgen skickade jag ut två enkäter å kunds räkning. Jag gjorde det i kundens förtryckta kuvert med streckkod. Jag har gjort många enkäter tidigare i karriären, så den fråga som infann sig där när jag satt och kuverterade vid köksbordet i söndags gällde var brevreturerna skulle hamna. Jag har aldrig någonsin skickat ut en enkät där det inte kommit några brev i retur. Jag mailade min kund som tyckte att jag skulle prata direkt med deras postservice och fråga. Vilket jag försökte. Jag började med att försöka hitta ett direktnummer på kundens hemsida. Fanns inte. Ringde då till växeln och sade mycket tydligt vart jag ville bli kopplad. Först ville de koppla mig någon stans som var helt fel, och sedan mumlade de om ”post master”, men då upplyste jag dem att det inte handlade om webben, utan om postala kuvert. Jag blev kopplad – till vaktmästeriet på biblioteket, visade det sig. ”Det är inte första gången de kopplar fel, vi har nog ett nummer som är likt något annat”, sade mannen som svarade. Det var bara för mig att ringa om till växeln. Denna gång blev jag kopplad till den post master jag gången innan sagt att jag inte skulle prata med. Så här fortsatte det. Till slut fick jag ett nummer som skulle gälla. Då hade jag ringt fyra ggr! Provade det nya numret – som var upptaget. I mer än en kvart… Till slut kom jag fram och fick veta att eventuella kuvertreturer skulle hamna på respektive kontor (streckkoden på kuvertet skulle vägleda dem). Så jag mailade tillbaka till min kund och berättade för henne att kuverten skulle landa… – på hennes kontor!

I sådana här lägen önskar man att man hade offererat timdebitering istället för fast pris på uppdraget… Men telefonbolagen är säkert glada…

/ Mia

Observant treåring. I fredags åkte jag på turné med barnen till två olika arbetsställen där min kund (en rätt stor kommun) har personal. Det komiska är att på det ena stället har jag själv jobbat tidigare som anställd på ett annat företag (som nu flyttat och sålt lokalerna till kommunen). Det var ju litet nostalgiskt att gå runt i de lokalerna, och jag berättade förstås för barnen att Mamma hade jobbat där. När vi kom in på IT-mannens rum, tittar Anna upp i taket och utbrister:

- ”Du har en likadan lampa som Mamma har på sitt kontor”

Jag har ju kontor i bostaden. Och jag hade ett kanonrum på mitt tidigare jobb, så jag har skaffat likadana bokhyllor till firman som jag hade då. Och för något drygt halvår sedan kom jag över precis en sådan takarmatur som jag hade haft tidigare – den är litet speciell i sin design, och så har jag ett uppåtriktat dagsljuslysrör i den (fantastiskt bra, inte minst med allt nattarbete det blir för firman – man känner sig faktiskt piggare med sådant ljus…). Tja, kommunen hade ju övertagit lokalerna från min tidigare arbetsgivare – uppenbarligen med viss inredning. Komiskt!

Jag tycker att det är observant av en treåring att se sådana saker. Barn har bra minne, det är kul! Och de registrerar allt…

/ Mia

På jobbet. Nu är det bråda dagar. Jag skall ut med två enkäter för kunds räkning i helgen. Det har varit litet mankemang kring framtagandet av denna enkät (det är ganska många kockar, om vi säger så…). Det trista är när man har mycket att göra men måste invänta att andra gör saker först. Så har det varit under hela veckan… Idag likaså. Precis innan jag skulle åka för att hämta barnen (denna vecka, den fjärde av inskolningen, får Lasse gå till 14, och då hämtar jag Anna samma tid) ringde min kund och meddelade att hon gjort en del av mitt jobb, och att jag kunde hämta personaliserade brev i deras reception. Så barnen fick följa med för att hämta bunten. När jag just höll på att stuva in barnen i bilen igen, ringde kundens IT-man (det är han som ansvarar för upplägget av webbenkäten). Så istället för att åka hem och äta mellanmål, åkte vi dit istället. Barnen uppförde sig exemplariskt. Det är skönt att de kan uppföra sig väl när man är ute, det är värt så mycket att man väl får förlåta allt det där andra som händer hemma…

Nu på kvällen har jag jobbat med enkätutskicken. Det tar sin lilla tid när man har en liten bordsskrivare, när både följebrev och enkät skall förses med unika koder som sedan skall matchas mot kuvert med etiketter som har samma koder. Som den businessmorsa jag är kunde jag dock plugga (universitetskursen, ni vet…) parallellt med att skrivaren gjorde sitt. Snacka om att vara effektiv!

När jag som bäst höll på att häfta ihop enkäterna (de är flersidiga) behövde jag fylla på med häftklamrar. Under en nanosekund hann jag fundera över vad jag skulle göra om häftklamrarna var slut. Jag var dock förvissad om att det fanns tillräckligt. Vilket det dock inte gjorde. Så då måste jag jaga det också imorgon. Och vi som skall besöka mamma (på korttidsboendet) samt göra en aktivitet med barnen samtidigt (i samma stad).

Dé é mycke nu…

/ Mia