Businessmorsan

Paus. Det har varit tyst från businessmorsan den senaste tiden. I alla fall här på bloggen. Inte i verkligheten, kan jag dock lova. Make, barn, juletid (jag vägrar skriva julledighet, för inte kände vi oss särskilt lediga, i alla fall uteblev den vila vi så väl behövde och hade sett fram emot så mycket…), rensning av dödsbo, eget företag, högskolestudier…..

Det är tid för paus! En businessmorsa måste alltid ha fokus - på business och på morsa, allt annat är sekundärt. Så är det bara. Därför tar vi paus med bloggandet tills vidare. Den kommer att finnas kvar här för den som vill titta bakåt. Och det går bra att maila också förstås, businessmorsan@live.se. Det kan dock hända att svaret dröjer.

/ Mia

Murphys lag. Det här skulle bli en av de ”tajtaste” veckorna under hösten (och då har ni ändå läst om hur det varit de senaste månaderna). Såå viktigt att allt fungerar, att barnen är friska (peppar, peppar) och så vidare. Igår skulle jag ha min kundaktivitet på en konferensanläggning out in the middle of nowhere, en timmes resväg hemifrån. Vilket jag också hade. Det avlöpte rätt bra, på engelska och allt. På vägen dit hade det låtit litet konstigt om bilen, tyckte jag dock. Åkte så hemåt. Magnus hade fått lämna på förskolan via buss på morgonen, men jag skulle hinna fint att hämta dem. Jag skulle tom hinna hem till kontoret och fakturera innan. Trodde jag! Ända tills bilen började wobbla och haveriet var nära. Mitt på motorvägen mitt ute i ingenstans, bortanför avfarter, påfarter eller bensinmackar. Där jag vackert fick kliva ur och ställa mig vid vägkanten i väntan på bärgningsbilen. Om vi säger så här – står man en timme i vägkanten på E4:an i rusningstrafik när det skymmer – då känner man sig ganska liten… Jag var dock glad att jag framhärdat i att bilen skulle utrustas med reflexvästar och stark ficklampa – utifallatt…

Magnus fick slänga sig iväg mot busshållplatsen o hämta barnen. Jag kom hem så småningom, trött, stressad och låg. Det blev en ännu längre kväll. Fick sedan inte ens sova fyra timmar. Skulle haft tre möten idag, men det blev till att VAB:a då Lasse var rejält risig. Förstås!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Minst av allt när det är som mest att göra. Undrar hur resten av den chokade veckan kommer att te sig…??

/ Mia (liten vid vägkanten)

Less. Ibland är man inte bara trött (rent fysiskt), ibland är man rätt less också… Dels är det det vanliga kring att tiden inte går ihop, någonstans fattas det sådär 10 timmar per dygn eller så… Men så hamnar man i något ekorrhjul när saker helt enkelt inte fungerar. I fredags skulle jag t ex på ett möte med en affärskontakt tio mil bort. Vi hade skjutit på mötet sedan tidigare. Naturligtvis fick Lasse feber på torsdagskvällen och jag fick ”karens-VAB:a” i fredags. Lasse hade mycket väl kunnat gå till förskolan, men nu är ju reglerna som de är… Sedan har jag i 10 (tio!!!) dagar försökt kommunicera med organisten som skall spela på mammas begravning. Jag vill ju stämma av musikvalet – även om det är en ärrad musiker så är det väl inte säkert att han/hon kan spela precis ALLA stycken, eller…? Men nej, vederbörande svararar inte trots 5-10 kontaktförsök per dag. Nu måste jag trycka upp programmet, så vi får väl hoppas att det fungerar… Det är mycket stök och bök just nu, med andra ord. Trött, tröttare, Businessmorsan…

Det finns dock en bot mot det mesta. Varje kväll när övriga i hushållet somnat, brukar jag smyga in i barnens rum och bara stå och titta på dem där de snusar så gott o fridfullt (fast Anna ganska ljudligt ibland…). Då blir man så varm om hjärtat. De är bra fina, de små! Det uppväger det mesta av allt det andra…

/ Mia

Modeller. Debatten har ju pågått ganska länge kring modellers utseende. Framförallt har det gällt vikten, dvs att många modeller ser anorektiska ut. Som motvikt har det på senare år funnits mulliga modeller, men de är knappast mainstream i sammanhanget. Vilka ideal som gäller för ungdomar (och småflickor) idag är det ingen tvekan om. Lägg därtill TV-program som Top Model…

Oavsett detta så är ju tanken med annonser att de skall förmedla ett budskap och trigga till försäljning. I varje fall jag vill bli på litet bra humör för att vilja handla – en annons med humor är aldrig fel, om den är välgjord, men en snygg och tilltalande annons kan komma ganska långt. Därför blir jag så förvånad över dagens modeller – de ser så sura ut. Inte glada att förmedla något budskap alls. Om de inte är sura så är de likgiltiga. Vem blir köpsugen då??? Dessutom har de så gräslig sminkning – de ser sjuka ut. Igår såg jag en bild av en kvinnlig modell med lila dräkt och alldeles för långa ben – sur som ättika och läskigt svart och cerise sminkning – hon såg ut som en knarkande Barbie!

Inte gör det mig köpsugen i alla fall…

/ Mia (stofil)

Olika falla ödets lotter… Vem har sagt att livet skall vara rättvist? Idag har:

Magnus: haft sovmorgon, varit med barnen hela dagen, fått tillbaka pengar från byggvaruhuset-med-den-röda-loggan för en trasig kakelborr vi inte kunde använda i somras, åkt pulka med Anna, bakat pepparkakor med båda barnen – haft en toppendag helt enkelt.

Jag: vaknat med huvudvärk, haft ont i foten och haltat sedan jag ramlat o vrickat foten igår, suttit vid datorn, missat att ringa om barnteaterbiljetter, lagat mat, haft mer ont i huvudet, legat o sovit på soffan av den anledningen, jobbat med att ta fram en enkät till min kund – haft en rätt kass dag.

Nu har lugnet lagt sig, jag har jobbat ett par timmar sedan övriga familjen gått o lagt sig och min huvudvärk släppt. Kommer dock att göra mig seg imorgon bitti – också! Hur gör man egentligen för att bryta mönster???

Vi får se vad morgondagen för med sig. Återkommer!

/ Mia

En helt vanlig torsdag för en businessmorsa.

5.50   Vaknar, går upp, duschar, äter frukost
6.45   Gör välling, väcker barnen, hjälper dem med kläder o tandborstning
7.40   Skrapar is på bilen
8.00   Det ringer in på förskolan, jag åker hem, dricker kaffe o jobbar en stund
10.10   Handlar lunch för 3 pers på ICA, tankar bilen, åker till Stockholm
11.20   Snurrar runt med bilen i kvarteren eftersom det är 3e tors i mån=p-förbud på halva gatan
11.30   Begravningssamtal med bror + präst i mammas lägenhet i Sthlm
13.10   I bilen igen, ringer min andra bror och ger återkoppling
14.00   Parkerar bilen på 4H i vår stad så att Magnus och barnen skall kunna använda bilen resten av dagen när de kommit dit, tar promenad till busshållplats
14.25   Tar stadsbussen in till stan
15.00   Nämndsammanträde i Stadshuset
17.30   Går på stan, träffar affärskontakt som jag sökt i en veckas tid, köper begravningskläder till barnen
19.00   Buss hem, lägger barnen
21.30   Gör middag till mig själv, byter några ord med Magnus innan han går o lägger sig vid 23
nu        Sitter vid datorn, säkert en god stund till…

Man har i alla fall ett varierat liv…

/ Mia

På museum. I går var familjen på länsmuseet i vår stad. Där fanns en utställning om orten under århundradena. På något ställe fanns ett antal svartvita fotografier. Lasse pekade på ett med en gris. -”Mamma”, sade han. Detta tyckte Magnus var ofantligt roligt, ända tills Lasse sade ”Pappa” och pekade på ett annat fotografi – med en enbent luffare på.  Såå, Mamma är en gris och Pappa är en enbent luffare! Allt sett med en tvåårings ögon…

/ Mia

Ibland går luften ur! Det skulle bli en hektiskt vecka, där någon gång i slutet på förra månaden. Jag hade tre stora saker som skulle lämnas in. Samma vecka… Det var den viktiga kundleveransen. Det var det stora och viktiga anbudet. Och det var en obligatorisk PM på universitetet. Alla tre stora nog att för egen del ta mer än denna vecka i anspråk. Den veckan dog min mamma…

Luften går ur! Men någonstans får man kraft. Det kan tyckas motstridigt, men det kan faktiskt underlätta att vara småbarnsförälder i sådana stunder. Det är urjobbigt, man är så trött så man grinar, och man vet nästan inte vad man heter. Men en tvååring och en fyraåring måste ha mat, rena kläder, duschas och köras till förskolan. Och få visa sina teckningar, bråka om ytterkläder och dra varandra i håret. Och maken måste åka alla milen till sitt jobb. Och businessmorsan måste leverera till sina kunder. Och tvätten måste tvättas och maten måste lagas och disken måste diskas.

Gällande mamma så fick hon äntligen komma till ro. Det har varit en jobbig höst, och nu börjar en annan fas för oss syskon – också jobbig, men på ett annat sätt…

Jag har skrivit det förut – bloggen kommer i sista hand för mig. Nu har jag samlat kraft en stund och är tillbaka. Litet rörande är det att besökssiffrorna har tickat på! Den komplimangen tackar jag förstås för!

/ Mia

Bestämda åsikter. Våra barn har alltid varit tjänstvilliga! Anna var bara drygt året när hon började hämta tidningen åt oss på morgonen. Sedermera började hon hämta även posten när den dunsade in på hallgolvet. Detta verkar ligga i generna, för det har gått i arv till Lasse. Idag när vi kom hem från ”skolan” låg det en tidning på golvet. Lasse plockade förtjust upp den. Jag såg direkt att den var till mig, det var Företagaren (Företagarnas tidning). – ”Pappa!”, sade 2-åringen då. Lasse var mycket bestämd över att det var Pappas tidning. – ”Nej, Lasse”, sade jag, ”det är Mammas tidning”. -”Nää-ää”, replikerade lilla ”jag-är-två-år-och-vet-allt-i-hela-världen-Lasse”. -”Pappa!”, upprepade han. Sedan gick Lasse ut i köket och lade tidningen i Pappas posthög på köksbordet. Det var ingen tvekan om vem han kopplade ihop tidningen med. Redan en tvååring kan sålunda ha fördomar om att företagsfrågor främst berör män… Vad göra???

/ Mia

Galet. Mycket är galet just nu. Ni såg i förra inlägget hur det går att göra telefonintervjuer å min kunds räkning. Det har inte gått särskilt mycket bättre dagarna därefter heller. Idag har jag fått träff på 2 av 12 samtal. Men jag har någon halvtimme till på mig att ringa innan jag måste hämta barnen… innan jag måste laga middag… innan jag måste på föreningsmöte där jag sitter i styrelsen… innan jag måste sova ikapp att jag bara sov 3,5 timmar inatt… Situationen är galen som vanligt, förstås. Låt mig därför dra en liten söt historia från förra veckan för att muntra upp oss…

Jag hade hämtat Lasse och Anna vid förskolan. När jag packade in dem i bilen, frågade jag Anna om hon kunde gissa vad vi skulle få till middag (det skulle vankas spaghetti).

Anna:   Rosa fisk (dvs favoriträtten lax som jag gör i ugn)
Jag:      Nej, det åt vi ju i förrgår. Vi kan ju inte äta det varje dag, heller. Det vi skall äta börjar på ”S”.
Anna:   Stina!!! (=klasskompis)
Jag:      Neeej! Anna, man kan väl inte äta Stina heller…?!
Anna:   Jodå!!! (skratt)

Barns fantasi har det som sagt aldrig varit någon brist på…

/ Mia