Businessmorsan

Murphys lag. Det här skulle bli en av de ”tajtaste” veckorna under hösten (och då har ni ändå läst om hur det varit de senaste månaderna). Såå viktigt att allt fungerar, att barnen är friska (peppar, peppar) och så vidare. Igår skulle jag ha min kundaktivitet på en konferensanläggning out in the middle of nowhere, en timmes resväg hemifrån. Vilket jag också hade. Det avlöpte rätt bra, på engelska och allt. På vägen dit hade det låtit litet konstigt om bilen, tyckte jag dock. Åkte så hemåt. Magnus hade fått lämna på förskolan via buss på morgonen, men jag skulle hinna fint att hämta dem. Jag skulle tom hinna hem till kontoret och fakturera innan. Trodde jag! Ända tills bilen började wobbla och haveriet var nära. Mitt på motorvägen mitt ute i ingenstans, bortanför avfarter, påfarter eller bensinmackar. Där jag vackert fick kliva ur och ställa mig vid vägkanten i väntan på bärgningsbilen. Om vi säger så här – står man en timme i vägkanten på E4:an i rusningstrafik när det skymmer – då känner man sig ganska liten… Jag var dock glad att jag framhärdat i att bilen skulle utrustas med reflexvästar och stark ficklampa – utifallatt…

Magnus fick slänga sig iväg mot busshållplatsen o hämta barnen. Jag kom hem så småningom, trött, stressad och låg. Det blev en ännu längre kväll. Fick sedan inte ens sova fyra timmar. Skulle haft tre möten idag, men det blev till att VAB:a då Lasse var rejält risig. Förstås!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Minst av allt när det är som mest att göra. Undrar hur resten av den chokade veckan kommer att te sig…??

/ Mia (liten vid vägkanten)

Ibland gör man konstiga saker. Förra måndagen till exempel. Klockan 8.16 på morgonen borde jag ha suttit med en nybryggd kopp kaffe framför datorn för att jobba med en kundaktivitet jag skall genomföra nästa vecka. Men nej, istället befann jag mig ute i skogen letandes efter Lasses galonisvantar som Magnus hade förlagt när vi lekte kurragömma med en annan barnfamilj dagen innan. Eftersom jag inte visste exakt var Magnus o Lasse hade varit snurrade jag runt ett tag bland granarna. På bästa arbetstid. Efter 35 min beslöt jag mig för att ge upp och gå hem, trots allt. DÅÅÅ hittade jag dem – under en liten gran. Någon mening var det säkert…

Hela förra veckan var märklig, med begravning av mamma, hemtenta på universitetet och julbord som jag samordnar för ett nätverk jag är med i. Varje dag tänker man att man måste fokusera på det som är absolut viktigast just nu, nämligen kundaktiviteten. Det är ju sådant jag skall vara bra på, fokusera…

Idag har jag överträffat mig själv i knäpphet! Jag jobbar verkligen med kundaktiviteten nu (även om jag stack emellan med 6 tvättmaskiner på förmiddagen…). Har jag sagt att den baseras till viss del på den bok jag skrivit tillsammans med en samarbetspartner. Har jag sagt att jag skall genomföra kundaktiviteten på engelska. Så idag håller jag på att översätta delar i min egen bok till engelska. Mycket skum känsla. Jag tycker jag är hyfsad på engelska. Men inte tyckte jag att det blev särskilt bra, det jag gjorde idag…

Att översätta sig själv, det borde vara höjden av egocentricitet. Känns dock inte så, snarare som motsatsen! Mycket, mycket märkligt!

Nää, nu stänger jag ner och tar ett bad istället…

/ Mia

Less. Ibland är man inte bara trött (rent fysiskt), ibland är man rätt less också… Dels är det det vanliga kring att tiden inte går ihop, någonstans fattas det sådär 10 timmar per dygn eller så… Men så hamnar man i något ekorrhjul när saker helt enkelt inte fungerar. I fredags skulle jag t ex på ett möte med en affärskontakt tio mil bort. Vi hade skjutit på mötet sedan tidigare. Naturligtvis fick Lasse feber på torsdagskvällen och jag fick ”karens-VAB:a” i fredags. Lasse hade mycket väl kunnat gå till förskolan, men nu är ju reglerna som de är… Sedan har jag i 10 (tio!!!) dagar försökt kommunicera med organisten som skall spela på mammas begravning. Jag vill ju stämma av musikvalet – även om det är en ärrad musiker så är det väl inte säkert att han/hon kan spela precis ALLA stycken, eller…? Men nej, vederbörande svararar inte trots 5-10 kontaktförsök per dag. Nu måste jag trycka upp programmet, så vi får väl hoppas att det fungerar… Det är mycket stök och bök just nu, med andra ord. Trött, tröttare, Businessmorsan…

Det finns dock en bot mot det mesta. Varje kväll när övriga i hushållet somnat, brukar jag smyga in i barnens rum och bara stå och titta på dem där de snusar så gott o fridfullt (fast Anna ganska ljudligt ibland…). Då blir man så varm om hjärtat. De är bra fina, de små! Det uppväger det mesta av allt det andra…

/ Mia

Räkning. Igår åt vi pannkakor till middag. Innan jag skulle vispa ihop smeten hade jag ett samtal med Anna i köket:

Jag:      Anna, hur många pannkakor vill du ha?
Anna:   En, två, treee… jag vill ha tre pannkakor.
Jag:      Jaså, orkar du det… Och hur många tror du att pappa vill ha?
Anna:   Tre, han vill också ha tre.
Jag:      Och hur många tror du jag kommer att äta?
Anna:   Tre. Lika som pappa.
Jag:      Och Lasse då. Hur många tror du han vill ha?
Anna:   En. Bara en.
Jag:      Det stämmer nog. Han äter nog bara en.

Jag igen:   Anna, hur många pannkakor ska jag göra. Om du äter tre, och pappa äter tre, och jag äter tre och Lasse äter en, hur många blir det tillsammans? Tre och tre och tre och en till?
Anna:   1, 2, 3 ….. 4, 5, 6 ….. 7, 8, 9 ….. 10! Det blir tiiiiiooo pannkakor!

Jag är rätt imponerad! Anna fyllde fyra för tre veckor sedan, och hon kan grunderna i addition, inte bara ”vad kommer efter fem”. Hon går visserligen på en kunskapsorienterad förskola och har matte 2×15 min per vecka (det är inte mer), men ändå…!

/ Mia (stolt businessmorsa)

Olika falla ödets lotter… Vem har sagt att livet skall vara rättvist? Idag har:

Magnus: haft sovmorgon, varit med barnen hela dagen, fått tillbaka pengar från byggvaruhuset-med-den-röda-loggan för en trasig kakelborr vi inte kunde använda i somras, åkt pulka med Anna, bakat pepparkakor med båda barnen – haft en toppendag helt enkelt.

Jag: vaknat med huvudvärk, haft ont i foten och haltat sedan jag ramlat o vrickat foten igår, suttit vid datorn, missat att ringa om barnteaterbiljetter, lagat mat, haft mer ont i huvudet, legat o sovit på soffan av den anledningen, jobbat med att ta fram en enkät till min kund – haft en rätt kass dag.

Nu har lugnet lagt sig, jag har jobbat ett par timmar sedan övriga familjen gått o lagt sig och min huvudvärk släppt. Kommer dock att göra mig seg imorgon bitti – också! Hur gör man egentligen för att bryta mönster???

Vi får se vad morgondagen för med sig. Återkommer!

/ Mia

En helt vanlig torsdag för en businessmorsa.

5.50   Vaknar, går upp, duschar, äter frukost
6.45   Gör välling, väcker barnen, hjälper dem med kläder o tandborstning
7.40   Skrapar is på bilen
8.00   Det ringer in på förskolan, jag åker hem, dricker kaffe o jobbar en stund
10.10   Handlar lunch för 3 pers på ICA, tankar bilen, åker till Stockholm
11.20   Snurrar runt med bilen i kvarteren eftersom det är 3e tors i mån=p-förbud på halva gatan
11.30   Begravningssamtal med bror + präst i mammas lägenhet i Sthlm
13.10   I bilen igen, ringer min andra bror och ger återkoppling
14.00   Parkerar bilen på 4H i vår stad så att Magnus och barnen skall kunna använda bilen resten av dagen när de kommit dit, tar promenad till busshållplats
14.25   Tar stadsbussen in till stan
15.00   Nämndsammanträde i Stadshuset
17.30   Går på stan, träffar affärskontakt som jag sökt i en veckas tid, köper begravningskläder till barnen
19.00   Buss hem, lägger barnen
21.30   Gör middag till mig själv, byter några ord med Magnus innan han går o lägger sig vid 23
nu        Sitter vid datorn, säkert en god stund till…

Man har i alla fall ett varierat liv…

/ Mia

Rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Jag tycker att det är litet imponerande att en fyraåring (Anna) kan regnbågens alla färger i rätt ordning dessutom (fast hon säger lila och inte violett). Och kan rita en ”korrekt” regnbåge själv. Hur många vuxna vet för övrigt vad indigo är???

/ Mia

I huvudet på en Businessmorsa…

Det var ingen kul morgon, varför är Lasse så stökig, han ville inte ha välling och inte kliva upp och inte välja kläder och inte borsta tänder och inte ta på ytterkläderna och inte gå ut till bilen, varför sov jag så lite i natt IGEN – jag måste gå och lägga mig tidigare men hur ska jag kunna det när jag aldrig hinner ikapp mig själv, varför ringde den där affärskontakten en timme senare än vi kommit överens om i morse, undrar hur Magnus klarar dagen som sovit så lite, jag måste börja med upplägget till nya kunden, oj vad det snöar, räcker det med två psalmer på mammas begravning och blir det verkligen så fullt i kyrkan som prästen tror, jag måste läsa in mig till nämndmötet när jag nu skall hinna det, vad sent det blev lunch idag och nu måste jag snart hämta barnen från förskolan och varför sitter jag här och bloggar när jag har så mycket att göra, å nej vad aktierna har fallit idag igen hur länge ska det hålla på, jag måste börja med inlämningsuppgiften till universitetet också även om jag har två veckor istället för en på mig denna gång men det är ju mer att förbereda förståss jag måste verkligen börja tidigare den här gången, och så måste jag börja förbereda mitt föredrag som jag ska hålla nästa vecka och oj nu börjar det bli mörkt då ÄR det snart dags att hämta barnen, få se jag behöver ju inte köpa lysrör till kökslampan idag det kan lika gärna vänta till imorgon, nej nu måste jag sluta!

Och Anna fick inget fyraårskalas heller…

/ Mia

På museum. I går var familjen på länsmuseet i vår stad. Där fanns en utställning om orten under århundradena. På något ställe fanns ett antal svartvita fotografier. Lasse pekade på ett med en gris. -”Mamma”, sade han. Detta tyckte Magnus var ofantligt roligt, ända tills Lasse sade ”Pappa” och pekade på ett annat fotografi – med en enbent luffare på.  Såå, Mamma är en gris och Pappa är en enbent luffare! Allt sett med en tvåårings ögon…

/ Mia

Ibland går luften ur! Det skulle bli en hektiskt vecka, där någon gång i slutet på förra månaden. Jag hade tre stora saker som skulle lämnas in. Samma vecka… Det var den viktiga kundleveransen. Det var det stora och viktiga anbudet. Och det var en obligatorisk PM på universitetet. Alla tre stora nog att för egen del ta mer än denna vecka i anspråk. Den veckan dog min mamma…

Luften går ur! Men någonstans får man kraft. Det kan tyckas motstridigt, men det kan faktiskt underlätta att vara småbarnsförälder i sådana stunder. Det är urjobbigt, man är så trött så man grinar, och man vet nästan inte vad man heter. Men en tvååring och en fyraåring måste ha mat, rena kläder, duschas och köras till förskolan. Och få visa sina teckningar, bråka om ytterkläder och dra varandra i håret. Och maken måste åka alla milen till sitt jobb. Och businessmorsan måste leverera till sina kunder. Och tvätten måste tvättas och maten måste lagas och disken måste diskas.

Gällande mamma så fick hon äntligen komma till ro. Det har varit en jobbig höst, och nu börjar en annan fas för oss syskon – också jobbig, men på ett annat sätt…

Jag har skrivit det förut – bloggen kommer i sista hand för mig. Nu har jag samlat kraft en stund och är tillbaka. Litet rörande är det att besökssiffrorna har tickat på! Den komplimangen tackar jag förstås för!

/ Mia