Businessmorsan

Bilkonversation. Idag (lördag) åkte hela familjen till vårt hemliga svampställe. Det ligger några mil bort, så familjen hade packat in svampknivar, stövlar, lunchmatsäck och sig själv i bilen. Vi körde på en landsväg utmed järnvägen. Magnus förklarade för Anna att själva rälsen var gjord av järn, att tåget måste åka på rälsen osv. Sedan gav han sig ut på hal is när Anna frågade vad järn är. Då sade han att det fanns mycket järn i tågrälsen, men att det också fanns lite järn i blod, och att det var det som färgade blodet rött. Jag fyllde glatt på med att järnet såg till att transportera syre i blodet så att vi skulle orka hoppa och springa.

Anna:   – ”Varför är det rött?”
Magnus:   – ”För att det innehåller järn.”

Sedan var det tyst ett bra tag. Så frågade Anna: -”Vad är det blåa då?”
Jag:   – Vadå det blåa?
Anna:   – På armen   (hon menade blodådrorna)
Magnus:   – Det är blodet. Om man tittar på blodet genom huden så är det blått, men inuti så är det rött…

Varför skall saker vara så komplicerade att förklara för barn? Och varför är det just de komplicerade frågorna de vill veta svaret på???

/ Mia

PS   Jodå, det blev en del svamp! Och en härlig skogspromenad!!!  DS

Sushi. Om jag inte är ute hos kund, brukar jag äta sushi till lunch på fredagar. Så även idag. Sushin hämtar jag på ett fantastiskt ställe några km bort (de har också fått pris, och ligger tydligen rätt bra till på någon nationell sushisajt som jag hörde om nyligen). Ibland lyckas de inte så bra med makirullarna. Då öser de ned dem i frigolitlådor som de skickar med gratis om man vill. Idag var en sådan dag. Det innebar att jag inte bara åt sushi till lunch – hela familjen åt kraschade makirullar till middag. Barnen älskar sushi – kanske är det bra barnmat, trots allt. Lasse gillar ”iiis” (ris). Tja, varför inte, klart barn kan äta sushi… Förra gången vi fick en sådan låda blev det dock inte så bra. Lasse avgudar Magnus, och vill hellre äta från hans tallrik än från sin egen (även om det för det mesta är precis samma mat där). I ett obevakat ögonblick gjorde han det – och gav upp ett illvrål som säkert hördes lång väg. Vi kan väl konstatera att även om sushi kanske kan vara bra barnmat, så är inte wasabi det…

/ Mia (sushi-lover)

Kvällspromenad. Igår kom Magnus hem sent. Två dagar i veckan kommer han litet senare än övriga dagar. Då äter jag och barnen innan han kommer hem, och så går vi och möter honom på vägen när han cyklar från tågstationen. Ibland går vi sedan inte direkt hem, utan utökar promenaden ytterligare. Igår tog vi en avstickare genom skogen och gick en del av motionsspåret på vägen hem. Anna kom litet på efterkälken. Så kom hon rusande med en halvmeterlång pinne i handen:

Anna:   – ”Det är en fiskpinne, titta jag har en fiskpinne…”
Jag:      – ”En fiskpinne…???”
Anna:   – ”Ja, som man får mycket fisk med…”

Hon menade alltså metspö. Vi skrattade mycket och länge åt det, vilket smittade av sig på barnen som kanske egentligen inte förstod det komiska. Samtidigt var det väl ganska fyndigt… Fiskpinne!

/ Mia

Service? I helgen skickade jag ut två enkäter å kunds räkning. Jag gjorde det i kundens förtryckta kuvert med streckkod. Jag har gjort många enkäter tidigare i karriären, så den fråga som infann sig där när jag satt och kuverterade vid köksbordet i söndags gällde var brevreturerna skulle hamna. Jag har aldrig någonsin skickat ut en enkät där det inte kommit några brev i retur. Jag mailade min kund som tyckte att jag skulle prata direkt med deras postservice och fråga. Vilket jag försökte. Jag började med att försöka hitta ett direktnummer på kundens hemsida. Fanns inte. Ringde då till växeln och sade mycket tydligt vart jag ville bli kopplad. Först ville de koppla mig någon stans som var helt fel, och sedan mumlade de om ”post master”, men då upplyste jag dem att det inte handlade om webben, utan om postala kuvert. Jag blev kopplad – till vaktmästeriet på biblioteket, visade det sig. ”Det är inte första gången de kopplar fel, vi har nog ett nummer som är likt något annat”, sade mannen som svarade. Det var bara för mig att ringa om till växeln. Denna gång blev jag kopplad till den post master jag gången innan sagt att jag inte skulle prata med. Så här fortsatte det. Till slut fick jag ett nummer som skulle gälla. Då hade jag ringt fyra ggr! Provade det nya numret – som var upptaget. I mer än en kvart… Till slut kom jag fram och fick veta att eventuella kuvertreturer skulle hamna på respektive kontor (streckkoden på kuvertet skulle vägleda dem). Så jag mailade tillbaka till min kund och berättade för henne att kuverten skulle landa… – på hennes kontor!

I sådana här lägen önskar man att man hade offererat timdebitering istället för fast pris på uppdraget… Men telefonbolagen är säkert glada…

/ Mia

Observant treåring. I fredags åkte jag på turné med barnen till två olika arbetsställen där min kund (en rätt stor kommun) har personal. Det komiska är att på det ena stället har jag själv jobbat tidigare som anställd på ett annat företag (som nu flyttat och sålt lokalerna till kommunen). Det var ju litet nostalgiskt att gå runt i de lokalerna, och jag berättade förstås för barnen att Mamma hade jobbat där. När vi kom in på IT-mannens rum, tittar Anna upp i taket och utbrister:

- ”Du har en likadan lampa som Mamma har på sitt kontor”

Jag har ju kontor i bostaden. Och jag hade ett kanonrum på mitt tidigare jobb, så jag har skaffat likadana bokhyllor till firman som jag hade då. Och för något drygt halvår sedan kom jag över precis en sådan takarmatur som jag hade haft tidigare – den är litet speciell i sin design, och så har jag ett uppåtriktat dagsljuslysrör i den (fantastiskt bra, inte minst med allt nattarbete det blir för firman – man känner sig faktiskt piggare med sådant ljus…). Tja, kommunen hade ju övertagit lokalerna från min tidigare arbetsgivare – uppenbarligen med viss inredning. Komiskt!

Jag tycker att det är observant av en treåring att se sådana saker. Barn har bra minne, det är kul! Och de registrerar allt…

/ Mia

På jobbet. Nu är det bråda dagar. Jag skall ut med två enkäter för kunds räkning i helgen. Det har varit litet mankemang kring framtagandet av denna enkät (det är ganska många kockar, om vi säger så…). Det trista är när man har mycket att göra men måste invänta att andra gör saker först. Så har det varit under hela veckan… Idag likaså. Precis innan jag skulle åka för att hämta barnen (denna vecka, den fjärde av inskolningen, får Lasse gå till 14, och då hämtar jag Anna samma tid) ringde min kund och meddelade att hon gjort en del av mitt jobb, och att jag kunde hämta personaliserade brev i deras reception. Så barnen fick följa med för att hämta bunten. När jag just höll på att stuva in barnen i bilen igen, ringde kundens IT-man (det är han som ansvarar för upplägget av webbenkäten). Så istället för att åka hem och äta mellanmål, åkte vi dit istället. Barnen uppförde sig exemplariskt. Det är skönt att de kan uppföra sig väl när man är ute, det är värt så mycket att man väl får förlåta allt det där andra som händer hemma…

Nu på kvällen har jag jobbat med enkätutskicken. Det tar sin lilla tid när man har en liten bordsskrivare, när både följebrev och enkät skall förses med unika koder som sedan skall matchas mot kuvert med etiketter som har samma koder. Som den businessmorsa jag är kunde jag dock plugga (universitetskursen, ni vet…) parallellt med att skrivaren gjorde sitt. Snacka om att vara effektiv!

När jag som bäst höll på att häfta ihop enkäterna (de är flersidiga) behövde jag fylla på med häftklamrar. Under en nanosekund hann jag fundera över vad jag skulle göra om häftklamrarna var slut. Jag var dock förvissad om att det fanns tillräckligt. Vilket det dock inte gjorde. Så då måste jag jaga det också imorgon. Och vi som skall besöka mamma (på korttidsboendet) samt göra en aktivitet med barnen samtidigt (i samma stad).

Dé é mycke nu…

/ Mia

Vi är ingen sportfamilj. Vi tittar inte ens på sport på TV. Vi är däremot friluftsintresserade och är ute mycket med barnen. Vi tränar också, ute som inne. Allt detta till trots är våra barn intresserade av fotboll. Det var Annas stora lycka när jag i somras bad ”de stora pojkarna” (övre tonåren, kanske) att barnen skulle få sparka varsin gång på deras boll. Häromdagen köpte Magnus en liten fotboll till barnen, minsta modellen. Igår pallrade vi oss iväg till gräsplanen i bostadsområdet. Det var rejält blött i gräset, och Lasse var snart blöt på byxorna ända upp till knäna. Jag blev litet förvånad, för jag hade inte sett honom trilla, och jag hade inte hört någon gråt. Sedan insåg jag – bollens diameter var sådan att bollen gick upp till knäna på Lasse (nyss fyllda 2). När han sparkade på den blev byxorna blöta. Det var ingen vanlig liten tåfjutt där inte, det var smalbenssmällar när han dribblade, bollen var ju så stor för honom. Och som han gjorde det! Det var fantastiskt att se honom fara fram över planen, en liten tvåårskrabat med full bollkoll. Även Anna var superduktig, och även hon dribblade som en gud, Och hon gillade att stå i mål också, vilket hon gjorde mycket bra. Magnus och jag tittade häpet på varandra och undrade var dessa fotbollsgener kom ifrån. Inte är det från oss i alla fall…

/ Mia

PS – men idag stärkte Magnus sitt självförtroende när vi ånyo var ute på fotbollsplanen – för vem skulle inte vara stolt över att göra tunnel på en tvååring…???  DS

Måndag igen. Som vanligt har jag haft en körig dag. Tänkte därför delge er ett litet smakprov på hur en vanlig måndag i mitten av september kan se ut för en businessmorsa.

05.50 Väckarklockan ringer, jag duschar, klär mig o äter frukost
06.55 Vällingen är klar, jag väcker barnen
07.00 Jag duschar Anna som har blött ner sängen
07.43 Vi går ut till bilen, jag kör Anna o Lasse till förskolan
08.30 Hemma igen, bokar tvättstuga (eftersom vårt badrum ej är klart har vi fortfarande ingen egen tvättmaskin uppe i lägenheten)
10.00 Möte hos kund
12.55 Hemma igen, lägger i tvättmaskin i tvättstugan
13.05 Lunch, pluggar på nya universitetskursen
13.48 Lägger tvätten i torktumlaren
14.00 Hämtar Anna o Lasse på förskolan, handlar mat, hämtar tvätten, äter mellanmål, leker med tågbanan
17.20 Magnus kommer hem och vi äter middag – ”rosa fisk”, dvs lax i ugn (gott, billigt, nyttigt – vi äter det 1-2 ggr per vecka)
18.30 Åker för att hälsa på mamma på korttidsboende (annan stad)
22.00 Hemma igen
22.30 Nattjobb o div fram till 01. Går och lägger mig c:a 01.30 vilket är ”normal” läggtid…

En helt vanlig dag…

/ Mia

Fredagkväll. I fredags spelade Magnus och jag Blokus och drack var sitt glas vitt vin. Det kanske inte låter så märkvärdigt i sig, men är man businessmorsa så har man inte så mycket egen tid tillsammans med sin man, trots att man bor under samma tak. Ni som följt den här bloggen vet ju något om hur vårt liv ser ut. Nå, i fredags spelade vi Blokus. Det är ett strategispel som kom för fem år sedan, och som vi båda gillar – det kan väl liknas någon stans mellan sänka skepp och sudoku… När Anna var liten spelade vi det ofta på kvällskvisten, men på senare tid har vi knappast tagit oss tid till det. Det är inte så ofta vi tar ett glas vin heller. Men i fredags hade vi som sagt fest. Med Blokus och ett glas vin . Det behövs egentligen inte så mycket längre. Så är det att vara businessmorsa!

/ Mia

Skjuta upp eller ta tag i saker. I Svenska Dagbladet finns det just nu en artikelserie om prokrastinering (personer som skjuter upp saker). Folk som gör detta är ofta rädda att göra fel och tycker då att det är bättre att göra ingenting – då kan man ju inte misslyckas (???). Att man sedan missar deadlines, nya jobb eller att söka till en universitetsutbildning motiverar tydligen inte tillräckligt till aktion. Spontant känner jag att det är motsatsen mot vad jag mött i Japan, där det är bättre att svara fel än att inte svara alls. Det senare gör att man tappar ansiktet, men tydligen gör man det inte genom att svara fel. Jag minns som igår när jag försökte bringa klarhet på en tågstation i Osaka – vilken perrong skulle jag gå till egentligen? Många bud fick jag…

Jag minns också när det var så populärt med kurser i TM (Time Management) i början på 90-talet. Deltagarna fick (nåja, de köpte väl för dyra pengar) särskilda TM-almanackor. Högst upp på varje dags sida fanns en liten elefant. Här skulle man skriva vad som var ”dagens elefantuppgift”. Det är ju vad det handlar om. Många som är konflikträdda skjuter ju upp obehagliga samtal och aktiviteter i det oändliga. Min strategi är den omvända – starta med det som är jobbigast för dagen, så blir allt sedan så mycket lättare. Som en plätt! Platta till elefanten, helt enkelt…!

/ Mia